Stridsbergs dramatik är nödvändig
Litteraturrecension
Sara Stridsberg
”Medealand och andra pjäser”
Efterord av Steve Sem Sandberg
Albert Bonniers Förlag
s. 463
De läsare som är bekanta med Sara Stridsbergs tidigare böcker känner till tongångarna: den melankoliska stämningen och det okuvliga patoset. På ett oefterhärmligt, djärvt manér skriver hon fram kvinnor som i historien haft svårt att etablera sig som någonting annat än passivt offer. Författaren anlägger ett nytt perspektiv på redan kanoniserade verk. I skuggan av mannen – vare sig det är Andy Warhol eller Nabokovs romanperson Humbert Humbert – har hon, kvinnan, inte fått utrymme. Mannen har fått vara representant för människan, medan kvinnan tillbakavisats som konstruktionen ”den andra”. Medealand och andra pjäser bär smak av indignation – här används dock inte ordet i negativ bemärkelse – och faktum är att det är ett återkommande grepp i Stridsbergs litteraturregister.
I titeldramat Medealand (som hade urpremiär på Dramaten 2009) utgår hon från Euripides pjäs Medea från 400-talet f.Kr. Vi känner till dess handling: Medea har lämnat sitt hemland för Jason. När deras förhållande sedan tar slut försvinner hennes skyddsnät. Som ensamstående invandrarkvinna är hon inte bara ofri (offentligheten i det demokratiska Grekland inbegrep endast vita män) utan hon betraktas även som barbar. Det sociala och ekonomiska utanförskapet försätter henne i en tämligen hopplös situation. Medea vill beröva Jason det som hon själv har mist; hon ska ta ifrån honom allt. Hon mördar sålunda deras gemensamma barn och hans nya fästmö, kung Kreons dotter. Samtidens teaterpublik var rörande överens: Medea var ett känslolöst monster.
Idag är vi mer öppna för alternativa tolkningar. Medeas gestalt har förekommit många gånger i olika tappningar, såväl inom konst som litteratur. Är det inte sedan länge uttjatat? Nej, detta rör sig inte om ett simpelt populariserande, utan Stridsberg ger också Medea det hon förtjänar: en röst som tränger igenom dåtidens mansdominerade och misogyna kontext. Hon visar inte minst att det rör sig om en psykologiskt mångbottnad karaktär.
Valerie Solanas har förekommit sedan tidigare i Stridsbergs verk Drömfakulteten. Miss Solanas var SCUM-manifestets författare, en feministisk radikal, som utsatte Andy Warhol för ett mordförsök. I Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika reviderar Sara Stridsberg den ensidiga berättelsen om henne. Även här finns det anledningar att skriva fram denna missförstådda människa och hennes livsöde. Över huvud taget är nödvändigt att ifrågasätta vår historieskrivning.
Litteratur behöver nödvändigtvis inte ha siktet inriktat på att berätta något om samhället och vår samtid, men däremot kan den förbättra vår förståelse och erbjuda läsaren ett nytt sätt att se på världen. Författare har genom tiderna haft en tendens att framställa kvinnan som det ena av två typer, horan eller madonnan. kan vi därför säga att kvinnoporträtten speglar verkligheten? Här föreligger en djup problematik. Man stöter på dessa ofullständiga schabloner över allt i konsten. Det känns ibland som att man kan angripa detta från alla möjliga håll och kanter, ty kanon har genom tiderna varit sprängfylld av dessa besynnerliga stereotyper. Stridsberg skriver dramatik med ett engagemang och en skarpsynthet som kräver – eller åtminstone önskar – en förändring. På så vis är hennes böcker inte bara politiskt viktig, utan också historiskt betydelsefull.
I en volym har Albert Bonniers förlag samlat tre pjäser av Sara Stridsberg: Medealand, Dissekering av ett snöfall och Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika.
KommentarerVisar sida 1 av 1
Inga kommentarer ännu.