Alla kan nog säga sig ha haft den där artisten eller bandet som inspiration på ett eller annat sätt. Den ena kanske sitter med en gitarr i pojk- eller flickrummet och spelar låtarna på egen hand, medan andra hämtar inspiration på andra sätt. En av de artisterna som jag själv inspirerats av är Bruce Springsteen. Många andra har nog också haft Bruce som förebild; han är en självsäker låtskrivare som aldrig låtit något stå i vägen för honom. När albumet ”Born To Run” spelades in ska Bruce ha låtit Clarence Clemons spela in saxofonsolot till låten ”Jungleland” i åtta timmar i sträck, då han visste att skivan inte fick misslyckas och varje not skulle vara perfekt.

Få kan säga ha gjort ett sådant avtryck i musikhistorien som Springsteen – efter fyrtio år som professionell musiker kan man inte annat än beundra honom för det han gör. Från stenhård rocker på sjuttiotalet, muskelberg under mitten av åttiotalet, den tillbakadragna men samtidigt hårt arbetande nittiotalsBruce till den han är idag. En man som alltid förtjänat det som givits till honom. Med någon månad kvar till releasen av Bruce Springsteens sjuttonde studioalbum ”Wrecking Ball” kan det vara trivsamt att se tillbaka på ”Bossens” karriär.

Bruce Frederick Joseph Springsteen var 24 år gammal när han släppte sitt debutalbum, ”Greetings from Asbury Park, NJ.”, från 1973. Han följde upp debuten med två album, och ända sedan dess har han ansetts vara en av de mest inflytelserika amerikanska rockartisten genom tiderna. Han har inspirerats av bland andra Bob Dylan, som Springsteen nämnt som en av sina hjältar och förebilder, men man kan också se att Bruces energirika liveframträdanden sedan genombrottet har influerats av det Van Morrison utstrålade på scen – vid den tidpunkten höll Springsteen på att slå igenom. Han spelade i svincoola barer på den amerikanska östkusten, representerade New Jersey samtidigt som han höll upp sin fantastiska stil – att så lättsamt slänga på sig pösiga, mörkbruna byxor, en motorcykeljacka, under en skjorta och på samma gång bära upp en stickad mössa under ett inomhusgig i två och en halv timme.

Men ibland räcker det inte att bara se ball ut. Inte för Bruce åtminstone. Debutalbumet ”Greetings” var svårsålt och mottog blandad kritik. Skivans jazzinfluenser blandat med östkustrock’n’roll och texter tagna direkt från ett tjugotreårigt hjärta fick sitt erkännande långt efter det att Springsteen slagit igenom på riktigt. Bara ett par månader efter debutalbumet dök andra plattan, ”The Wild, the Innocent and the E Street Shuffle”, upp i skivbutiker – men framgången ville ändå inte slå ut. Och Bruces musikaliska karriär hade kanske gjort sorti, om inte tredje och avgörande plattan hade skapat ett sådant tumult.

På skivan ”Born To Run” skriver han med stark kreativitet om den press musikvärlden lagt på honom – han var fullt medveten om att skivan var sista chansen att faktiskt slå igenom. Och vilket mästerverk det blev sedan! Ett mästerverk Springsteen åstadkom vid tjugosex års ålder. Med den klassiska uppsättningen musiker som Steve van Zandts, Roy Bittan, Danny Federici, Max Weinberg, Clarence Clemons och Gary Tallent packade Bruce Springsteen & The E Street Band bokstavligt talat in sin utrustning i ett flygplan, direkt från replokalen, och flög till London. Bruce hade tagit sig till den europeiska kontinenten och konserten som skulle gå av stapeln den kvällen var den hittills viktigaste spelningen i den unge Jerseykillens liv.

Skepticismen från den brittiska publiken fullkomligt osade inne på Hammersmith Oden i London den där kvällen det magiska året 1975. Man hade Beatles och Rolling Stones att skryta med, så vem var den här amerikanen med skägg, piratring i örat och en stickad mössa? Bruce skulle motbevisa allt tivivel: han gick ut på scenen, gav allt han hade och lite till – och det lönade sig. Detta var kanske den mest minnesvärda konserten i Springsteens karriär är utan tvekan en av de mest betydelsefulla konserterna för någon musiker – någonsin. Från början till slut är det en explosion av intensitet utan dess like. En ordentlig knäpp på näsan för britterna, och en rejäl dunk i ryggen för Bruce Springsteen, som efter tre album och två år som inspelande artist äntligen verkade se ljuset i tunneln.

Bruce Springsteen har under sin beundransvärda karriär släppt album som ”The River”, ”Born In The Usa”, ”The Ghost of Tom Joad” och ”The Rising”. Tillsammans med åren har han åldrats och blivit formad till en ”sann amerikansk hjälte” som de där borta i Staterna skulle säga.

Senare album som verkligen speglat Bruces värdiga åldrande har haft ett stadigt grepp om fansen samtidigt som Bruce får släppa loss med flera dussin konserter under sina beryktade sommarturnéer. Skivor som ”The Rising”, ”Magic” och senaste ”Working On A Dream” har alla varit stadiga pjäser fyllda med kvalitativa låtar.

I vår släpps Bruce Springsteens senaste skiva ”Wrecking Ball”, och följs av en lång turné som sträcker sig över hela sommaren. Självklart stannar Bruce till i Sverige, och spelar i Göteborg i slutet av juli. När E Street Band och Bruce var på Ullevi under ”Born In The USA”-turnén så gungade fotbollsarenan så betongen sprack, på riktigt. Just detta kanske inte händer den här sommaren, men alla som ser Bruce och bandet i Göteborg kommer att bjudas på en hisnande show som lämnar dig mållös, som alltid, med Bruce Springsteen & The E Street Band.