Engdahl är större än sitt verk
Litteraturecension
Horace Engdahl
”Cigaretten efteråt”
Albert Bonniers förlag
s. 156.
Under tio år var Horace Engdahl Ständig sekreterare för Svenska Akademien. Sedan han 2009 lämnade sin post har han fått större utrymme och tid för sitt eget skrivande samt forskning. Hans namn har blivit liktydigt med essäistik, intellekt och finkultur. I Cigaretten efteråt har han samlat små, korta betraktelser. Själv kallar han dem för ”fragment”, en term som visar på deras flyktiga karaktär. Man behöver inte söka efter den riktigaste genrebeteckningen – stilen är relativt sällsynt i Sverige och mer nyttjad nere på kontinenten – utan istället glädjas över Engdahls stilsäkerhet. Titeln kommer av tobaksreklamens anspelning på den avslutade, sexuella akten. Cigaretten har också en annan innebörd, en mer uttömmande sådan enligt författaren: ”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt”.
På 80-talet bidrog Engdahl till en förnyelse av den svenska litteratursynen, då han var medlem i Kris, med bland andra Stig Larsson och Anders Olsson – det var en krets av invigda snillen. Tidskriftens fokus riktades in på postmodern teori och innehållet var svårtillgängligt och analytiskt. Visst finns det kvar lite av den andan hos Horace Engdahl också i Cigaretten efteråt. Iakttagelserna spänner över hela det kulturella fältet, från tankar kring bloggarens regression (”Bloggen är skrivandets och de intellektuellas återfall i adolescensen”) till att citera stora författare och filosofer.
När man läser hans senaste bok förstår man att Engdahl inte hyser någon stark tro till den värld vi lever i. Tonen är vemodig, som ett slags sökande efter en annan inställning till kulturen, till livet. Inledningsvis tänkte jag att det alltid fanns en vändning bort från det förlegade, mot någonting nytt och oväntat, bort från det uppenbara. Men så är det inte riktigt. Visserligen överrumplar han mig när han skriver ”Belägrad av halvhjärtade demoner …”. Det är inte alldeles olikt en känslosvallande tonårings klotter i sin hemliga dagbok.
Det är just det att jag stundtals inte tycker att det här är särskilt intressant. Det är elegant och välformulerat, men här har personen Horace Engdahl blivit större än sitt verk. Det är någonting med tilltalet som både roar och skrämmer mig. Det blir till exempel lite löjligt när han jämför sitt uppdrag i Svenska akademien med en rumänsk tiggares tillvaro. På det hela taget är det dock det exakta uttryckssättet, de vardagliga observationerna, som han kommit fram till över en kopp kaffe på något av Berlins kaféer, som är det mest minnesvärda.
Foto: Dan Hansson
KommentarerVisar sida 1 av 1
Inga kommentarer ännu.