Delar av redaktionen har möte i Uppsala. Vi planerar de närmsta veckorna, och naturligtvis sommaren. Dicore magasin kommer vara ute på vägarna, så bered er på att behöva ta med er läsplattan till stranden. Vi utlovar såväl bevakning från musikfestivaler som litteraturreportage.

Dessutom kommer ni märka att utseendet på magsinet kommer förnyas.

Som sagt, håll ögonen öppna.

Dicore är sjukt nöjda med den insats som vårt lag presterade i EM-finalen av Best Young European Team 2012.

Det blev en delad fjärdeplacering tillsammans med det andra svenska laget. Bör tilläggas att vi dock aldrig sett Abraham så besviken! Men fjärde bästa unga kreatörerna i Europa är inte fy skam!

Filip och Fredriks turnerar just nu land och rike runt med sin show "Jakten på den försvunna staden". Ett land och ett rike duon lyckats erövra genom lika delar idogt arbete och begåvning. Begåvning? De är definitivt begåvade.

Personligen är jag mest förtjust i reseprogrammet "Grattis Världen" och tycker att varje steg de tagit ifrån det konceptet varit onödiga. Den originella klippningen och redigeringen gick av naturliga skäl förlorad när de började göra live-TV. Istället har besattheten av att förnya det svenska TV-mediet (och sig själva) gått dem över huvudet. (Vill jag säga till dem och spela upp några skitnödiga avsnitt "Vem kan slå Filip och Fredrik).

I podcasten däremot, ett fyrtiominuters avsnitt varje torsdag, ”finns på iTunes och FilipochFredrik.com”, har de hittat tillbaka till det de är så bra på. En smart och inte sällan bitter dialog dem emellan som på seinfeldtskt manér handlar om ingenting. Jag tycker om att lyssna på en bakfull och melankolisk Filip Hammar som inte kan dölja sin fascination för de utslagna alkisarnas ”kontextlösa supande.” Lika trevligt är det att då höra den betydligt mer självmedvetne Fredrik Wikingssons sucka och ana hur han skakar på huvudet åt sin dråplige kompis.

Tyvärr ser vi väldigt lite av det i "Jakten på den försvunna staden". Jag skrattar visserligen högt vid ett par tillfällen men när det inte längre är spontant är det heller inte lika imponerande. Allt förlorar sin charm. Showen består mestadels av skrivet material men innehåller även kortare improviserade partier med publikkontakt. (Publikkontakt som ALLTID är värdelös). Trots de snordyra biljetterna var det fullsatt i Uppsala Konsert och Kongress och förmodligen ser det likadant ut i resten av Sverige.

Till deras försvar kan man säga att det kanske finns två artister(?) i Sverige som kan skriva komik för en och halv timme. Att deras manus inte är tillräckligt bra är därför inte så konstigt. De borde däremot ha vetat bättre.

Dicore fyller fem år och vi syns både på förstasidan och inuti UNT Ekonomi idag.

Uppsala Nya Tidning uppmärksammar vår tid som kulturbärare och initiativtagare till ett brett spektrum av projekt och evenemang.

Artikeln handlar i stora drag om: Att vi tidigt var överens om att Dicore inte skulle stanna vid ett studentprojekt, utan hela tiden ha som målsättning att utvecklas och expandera. UNT understryker att vi nyligen vann den svenska deltävlingen av BestYet och därmed gått vidare till EM-finalen i Oslo i maj. Vi betonar vikten av att vi som jobbar med Dicore har olika bakgrunder och intresseområden, vilket inneburit framgångar i att slå oss in på en marknad som präglas av likriktade branschfolk. Sedan får ni veta lite om hur framtiden ser ut för oss.

Köp tidningen eller läs artikeln på webben.

Dicore magasins medarbetare Johannes Soldal har tillsammans med två andra skribenter, Gabriel Larsson och Martin Janzon, listat världshistoriens 101 bästa album. Nu har de hunnit fram till plats nummer tre – The Smiths "The Queen is Dead". Läs hela listan och följ de två kvarvarande pallplatserna här.

Johannes Soldal har också varit med och skapat listorna "Världshistoriens 101 bästa fransmän" och "101 bästa judar". Den senare publicerades på Dicore magasin för ungefär tre år sedan.

Vi hoppas också, naturligtvis, att fler listor kommer sammanställas i framtiden.

Idag släpper killarna i Frantic Sunday ny singel, den heter Things We Do. Om april var en låt skulle det vara Things We Do! Samlar vårkänslorna till en våg av vibb :-) , säger Tomas Karlsson, bandets sångare. Och om fem dagar ser ni både oss på dicore samt Frantic Sunday på Triangeln i Uppsala.

Lyssna här!

Det är ungefär en och en halv vecka kvar till Dicore och natt@saluhallen tar emot en av världens största DJ:s, Chuckie. Vi arbetar så klart med alla förberedelser och tidigare idag kunde vi ta emot affischerna. Här är ett smakprov, inom ett par dagar kommer de att finnas uppsatta över hela Uppsala.

Enjoy!

Svenske Hollywoodregissören Björn Stein är kopplad till projektet, där man avser att transformera känslan, texten och musiken från Hellströms karriär till långfilmsformat. Stein säger till “Nyhetsmorgon” att Håkan Hellström är en helt unik svensk artist, magisk och tragisk på samma gång. Han fortsätter med att trycka på att man inte vill att det ska bli en smal art house- film, utan en riktig, bred film.

Håkan Hellström har sedan sin debutskiva “Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” från 2000 kommit att bli en av de mest älskade, hatade och framgångsrika svenska artisterna på 2000-talet. Med ett flertal studioalbum, samlingsskivor, liveinspelningar och dokumentärer kom, vad som har påståtts vara Håkan Hellströms farväl till sin karriär, skivan “2 steg från paradise” 2011. Den mottogs av kritiker och fans med vidöppna armar. Skivan följdes av en fantastiskt hyllad turné samt en dokumentärfilm där man fokuserade parallellt på ett Hellström-fan samt artisten själv.

Långfilmen befinner sig ännu i sin linda och varken manus eller skådespelare finns klara. Hellström själv ska enligt Stein tycka att idén är “skitkul”.

Idag inleds Uppsala stadsteaters internationella scenkonstfestival TUPP. Årets tema kretsar kring om scenkonsten kan göra skillnad.

På deras hemsida, i presentationen av festivalen, kan man läsa:

"Under hösten har vi kunna läsa om kompanier och teaterhus i både Sverige och utomlands som utsatts för protester och mordhot p g a sina föreställningar. Samtidigt har Nya teatern och Trafó i Budapest fått politiskt tillsatta teaterdirektörer med högerextrema och främlingsfientliga åsikter. Tydligt är att scenkonsten kan provocera men kan den fortfarande göra skillnad? Vi tror det och bjuder in artister som gör tydliga försök."

Artister och teatergrupper från Tyskland, Italien, Kroatien, Sverige och Slovenien gästar. Bland annat visas Turteaterns omdiskuterade "SCUM-manifestet", baserad på Valarie Solanas bok. Även Gob Squad från Volksbühne i Berlin kommer för att framföra "Revolution Now!".

TUPP pågår mellan 12 och 14 april. Läs mer och boka biljetter här.

Som man så ofta gör när man planlöst surfar på nätet snubblar man oavsiktligt över guldklimpar. Senaste fyndet är filmen “Ted”, regisserad och skriven av Seth MacFarlane, den numera legendariske skaparen av teckade vuxenserien “Family Guy” – som just nu är inne på sin tionde säsong.

Filmen handlar om John som genom en barndomsönskan fått en levande teddybjörn som gillar att uttrycka sig på ett minst sagt krasst vis. Björnen och John har hängt ihop så pass länge att när John träffar drömtjejen (Mila Kunis) börjar det där oundvikliga valet mellan teddybjörnen och en tjej att närma sig, till Johns stora förtret.

Karaktären John spelas av Mark Wahlberg som de senaste åren, enligt mig, gjort en del tveksamma val när det kommer till filmer. Det som Wahlberg kanske förtjänar mest respekt för är det faktum att det är honom “Entourage”-karaktären Vinnie Chase bygger på. Teddyjörnen är animerad, men dess röst görs av filmens regissör och manusförfattare Seth MacFarlane.

Filmen har inte Sverigepremiär förrän i oktober, men av trailern att döma kan vi räkna med att även här finna den gränsöverskridande och oftast gapskrattsframkallande humorn som MacFarlane gjort sig känd för genom “Family Guy”, “American Dad”, “Seth MacFarlane’s Comedy Cavalcade” och även den mindre lyckade serien “The Cleveland Show”.

Det intressanta med den här filmen, förutom att det verkar vara en underhållande komedi, kommer att vara att se hur MacFarlanes humor ter sig i långfilmsformat. När “Family Guy” hade premiär för nästan tretton år sedan höjde många konservativa på sina ögonbryn i USA, eftersom serien skämtade hejvilt med allt från judeutrotning, amerikansk trångsynthet och politik.

Att MacFarlane valt att skriva en film där en uppstoppad, animerad teddybjörn vaknar till liv och verkar besitta liknande karaktärsdrag som en medelålders smygalkis, vittnar om att MacFarlane inte riktigt är redo för att lämna det animerade som humorverktyg. Men det verkar onekligen som att han gjort ett bra jobb i övergången från tjugotvå minuters tecknade avsnitt till en långfilm om en talande teddybjörn.