Dicore
11 inlägg
Abraham
3 inlägg
Robin
8 inlägg
Johanna
1 inlägg
Johannes
1 inlägg
Kristoffer
2 inlägg
David
1 inlägg
Elin
2 inlägg

Oddsen att man skulle misslyckas kapitalt med att år 2012 skapa en gripande, samhällskritisk och sinnesvidgande naturdokumentärfilm är relativt låga. Med en lång rad serier av naturfilmer såsom Human Planet och Planet Earth som gått att se de senaste åren, där för övrigt David Attenborough alltsomoftast står för berättandet, verkar skaparna i 99 procent av fallen lyckas med uppdraget. Vanligt i dessa sammanhang är: En brittisk berättarröst som med lågmäld och vaggande stämma försöker övertala publiken om storheten i vad som visas. Och så fortsätter det i ett strömlinjeformat narrativ tills man lyckats övertala publiken om att naturen, den är ta mig tusan det bästa som finns.
Vilket den också är.
Planet Ocean vevar upp ofattbara bilder av jorden, med havet i fokus, och målar upp en mycket behaglig berättelse om hur planeten Jorden från början endast bestod av vatten, och att vi människor härstammar från de äldsta levande organismerna som finns på vår planet. Vi är havet – och vice versa. Havets poetik som symbol för livet i en enda stor massiv cykel är bländande och mycket stark. Filmens agenda blir tydligare och tydligare ju längre den pågår: människan, som en gång skapades från urgamla organismer som levde i havet, är nu den största boven i dramat som kallas Livet på Jorden. Vår skövling av resurserna är hänsynslös och stannar vi inte upp och ser oss omkring, tänker efter och framförallt agerar, i tid, så kan det vara för sent. En klyscha, absolut, men kanske den enda klyschan värd att ta in och kontemplera.



Yo gott folk,
Under hösten föddes en idé om att starta en Byrå som jobbar som ett nätverk med kreatörer och dyker på olika platser i världen och som utmanar industrin. Idag vill jag stolt presentera mitt hemliga projekt som jag har gjort på Hyper Island tillsammans med Alejandro Masferrer, Julia Schierbeck, Maksimilian Kallhed, Zlatko Corluka & Wout Arets!


Kortfilmsfestivalen har nått slutet och jag har hittills varit mycket positivt inställd till mer eller mindre alla de filmer jag sett. Under festivalens näst sista kväll går jag på den första visningen jag är tveksamt inställd till: ”Fantastisk film”. Av visningens sju filmer är det egentligen bara en jag verkligen uppskattar och det är The Centrifuge Brain Project. Den sju minuter långa filmen är behagligt bisarr och handlar om ett vetenskapligt experiment vars ledare, Dr. Laslowicz, försöker konstruera den perfekta nöjesparksattraktionen som genom att centrifugera människor ska kunna lösa alla möjliga problem. Övriga filmer upplever jag att jag sett många gånger förut. Teman som farliga virus som spridits och lämnat jorden underbefolkad, oärliga magiker och de oväntade konsekvenserna av att modifiera den mänskliga kroppen avhandlas och detta, dessvärre, inte på nya och spännande vis. The Centrifuge Brain Project uppskattar jag som sagt men det är inte denna film som stannar med mig när jag lämnar visningen.
Störst intryck gör istället Robert Morgans Bobby Yeah, en animerad film som chockar mig fullständigt. Bobby Yeah är en kaninliknande varelse som en dag gör misstaget att stjäla något han borde ha lämnat ifred. Bobby stöter efter stölden på stora problem med en rad olika karaktärer som dyker upp för att hämta tillbaka det han stulit. Filmen har inte särskilt mycket till handling, utan består mest av ett virrvarr av inälvor, svulster, smutsiga dockor och muterade lervarelser. Varelserna kräks, föder och exploderar och ur deras innanmäten krälar ännu mer inälvor, svulster och muterade skapelser.
Jag är utan tvekan helt fel person att se en film som denna. Skräckslagen och så äcklad att jag kisar mig igenom delar av den 23 minuter långa Bobby Yeah sitter jag chockskadad i min biostol och inser, till min förfäran, att delar av den övriga publiken verkar tycka att filmen är rolig. Faktiskt så får den mest applåder av alla visningens filmer. Själv kan jag inte ens säga att filmen var dålig. Min förmåga till någon slags objektivitet har chockats ut ur mitt system. Den känsla av skräck och äckel som jag lämnar visningen med har jag inte känt sedan jag såg en Paul McCarthy-utställning på Moderna för flera år sedan; en upplevelse som fortfarande hemsöker mig. Tycka vad man vill om Bobby Yeah, men en sak är säker: den passerar inte obemärkt.


Det har blivit torsdag och Uppsala Internationella Kortfilmfestival har gått in på sin fjärde dag. Över Uppsala har en tidig vinterkyla lagt sig, på kvällarna är mörkret kompakt och luften luktar ishav. Jag ägnar torsdagskvällen åt att vandra mellan olika visningar.
Sammanlagt tar jag in sex timmar kortfilm och det är lika fantastiskt som det är uttröttande (för ögonen såväl som för känslorna). Vid sju bjuder Regina teatern på ”Raffinerat animerat”, två timmar senare befinner jag mig på Fyrisbiografen för visningen ”Svensk kortfilm 1”. När klockan slår nio är jag tillbaka på Regina för kvällens sista visning: ”Besvärliga begär”.
När jag tjugo kortfilmer klokare styr stegen hemåt är jag glad och utmattad och kan konstatera att det enda som hittills varit dåligt med den pågående kortfilmsfestivalen är att jag på grund av alla snygga bilder av människor som röker har börjat veckodagsröka, något jag försöker undvika då det ger hypokondrikern i mig dödsångest. Men lite dödsångest är ett pris värt att betala för en kväll som denna. Speciellt Franck Dions Edmund était un âne (2012),
Sascha Fülschers Next door letters (2011) och Ewan McNicols Missing (2011) är värda vissa uppoffringar.


Georgisk film på programmet, georgiskt vin i karaffen. Inte oväntat sträckte sig kön till visningen på Fyrisbiografen ända ut på trottoaren under den kalla tisdagskvällen. Stämningen var uppsluppen och nyfiken. Jag är inte ensam om att kunna säga att jag i måndags inte hade sett en enda georgisk film. Nu har jag sett sex stycken.
En man och en kvinna sitter vid vägkanten, deras dotter leker i det vibrerande solskenet. Ett dovt buller påminner om det pågående kriget. Året är 2008 och Ryssland har nyligen beslutat sig för att militärt stödja milisen i utbrytarrepubliken Sydossetien. Människor som flyr kriget försöker ta sig till huvudstaden Tbilisi. Så även paret i Via Gori. I kortfilmen är kriget hela tiden närvarande. Gogona Goridan försöker däremot fånga konflikten mellan Georgien och Ryssland genom att berätta en historia om en ossetisk tjej som har flytt kriget och en rysk pojke.
Handlar då all georgisk film om krig? I den mån urvalet till Uppsala Internationella Kortfilmsfestival är representativ för georgisk film i allmänhet så måste frågan besvaras med ett rungande nej. I själva verket är georgisk film (i den mån blabla) eklektisk både till form och innehåll. I Ostneba La Skalaze får vi följa en gammal kvinna som drömmer om att en gång få stå på scenen på La Scala. Det är aldrig för sent, säger filmen. Alternativt att det är fint att hålla sina drömmar vid liv. Även när man blir gammal. Det är ännu finare, kanske filmen säger.
I Arbuz möter vi en vattenmelonförsäljare som råkar ut för många vedermödor: vinden som tar tag i hans parasoll, en tjuvaktig präst och konkurrens på vattenmelonmarknaden. Filmen är en bagatell, men man skrattar ibland. Det är bra. Shavi Tuta är den bästa filmen på programmet. En ung man slits mellan en gryende kärlek och framtidsförhoppningar (han gillar att bygga modellflygplan) och de krav hans pappa ställer på honom att börja jobba i gruvorna. Filmen är oerhört välproducerad. Vackra vyer över träd och prunkande växtlighet som har sprängt sig fram mellan stadens gråa betonglandskap. Den unga kvinnan i filmen läser en bok om en fiskmås som lär sig att flyga. Det finns säkert paralleller att dra här.
Det om georgisk film. Nu sömnen och morgondagen.


Netflix lanserades tidigt imorse i Norden. Tjänsten som påminner om Spotify (fast för videostreaming) och det svenska alternativet Voddler, som funnits sedan 2009, erbjuder en stor mängd amerikanska och nordiska filmer och tv-serier. På det hela är det en intressant lansering. Fri tillgång till ett stort bibliotek för en fast månadsavgift kan mycket väl ha samma effekt som Spotify har haft på köp av musik i Itunes och genom illegal fildelning. Tufft kommer det också bli för Voddler som saknar samma muskelstyrka och bredd som Netflix.
Eller är det början på en kamp mellan stora programtjänster? Det är inte heller helt otroligt. Spotify hotas av franska Deezer, Googles musiktjänst Play music, trotjänaren Grooveshark och Apple som troligtvis lanserar sin egen streamingtjänst under nästkommande år (om inte tidigare). Varför skulle videotjänsterna vara förskonade. Det är upplagt för strid.


Det måste nog sägas: sista dagen på Bokmässan är en trött jävel – som om det inte var nog med tre dagar. Söndagen innebär rabatter och tomma montrar. Åtminstone för vissa, t.ex. var Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” antingen bortplockat för för stort tryck eller slut. Eller så hittade jag den bara inte. Istället tänkte jag köpa en affisch, ett bokstöd och läsglasögon med inbyggda lampor – men herregud vad glad jag är över mitt övervägande, nu när jag ska hem till verkligheten och behöver varken det ena eller det andra.
Snart: #perrong #kaffe #hem #hashtags # # # #
Väderprognos: Storm hela natten.
Bäst: Panerad ost på Andra långgatan.
Sämst: Det måste jag tänka på.
Robin (& Johanna)


11.00
Lite sena in på mässan. Strul med cigg och humör. Samma frukost kostade fyra kronor mer idag – vi undrar varför.
12.00
Seminarium med Jonas Gardell om hans senaste bok ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Ett starkt samtal om upprättelse, skuld och normens bestraffande praktiker – om det förljugna i det svenska samhällets självbild. En djupare analys av boken och samtalet dyker upp på magasinet inom en snar framtid.
12.30
Thomas Bernhards ”Självbiografierna” har äntligen anlänt hit. Varit försenad. 150 kronor.
Dessutom: Riikka Pulkkinen talar om sin bok ”Sanningen”. Recension av romanen finns att läsa här.
13.00
I kön till Nina Björks samtal. Blandade känslor: vi kom tyvärr inte in (regeln är sådan att allmänheten går före press, vi kommer in i mån av plats. Det är förstås sympatiskt och bra!) men herregud vad underbart att intresset var så stort. Tillsamman med Kajsa Ekis Ekman är Björk en viktig anti-kapitalistisk röst i det offentliga. Hennes nyutgivna bok ”Lyckliga i alla sina dagar” står på Dicores inköpslista.
Klockan ett talar även Malin Rönnblom och Stephen J. Walton om antifeminismen i Norden. En liknande tema har denna text på Dicore Magasin.
13.25
Ciggpaus innan seminariet ”Humor och allvar i den politiska kampen” kl 14.00
Allt gott, tills vidare!
Johanna och Robin


08:37.
Morgonpromenad. Poseidon är så praktfull där han står på Götaplatsen, alldeles grön av allt vertikalt västkustregn. Vid sidan om hen ligger också Stadsteatern. Ett lugn omger denna stadsteater på ett sätt som lugn endast kan omge just en stadsteater. De tunga dörrarna vilar och lysrören inne i lokalen gnistrar till med jämna mellanrum.
Poseidon sover djupt.
09.00.
Staden är full av övergivna, skadade paraplyer. Lugnet efter stormen. Märklig känsla. Både ful och vacker på samma gång. Ser på klockan – nio. I detta nu öppnar Bokmässan dörrarna. Mår lite illa av tanken, men det är bara att sätta sig upp mot den gamle mannen inom mig.
Idag: Ett seminarium med rubriken ”Vem är jag?”. Överensstämmer med sinnesstämningen.


Fredag
09.30.
Bryggkaffe och fralla, 50 kronor.
10.00.
Så var dagen igång. Morgonmöte.
11.00.
Hen-seminarium: ”Hon han hen – barnböcker utan kön.” Reaktioner på detta publiceras i sin helhet som artikel senare under helgen.
11.30.
Seminarium om översättning: ”En översättares vedermödor” är titeln på det samtal som Erik Andersson, hyllad översättare till James Joyce Ulysses, och förläggaren Stephan Farran-Lee höll. I våras utkom den i på svenska – läs Dicores recension här.
12.30.
Samtal mellan förläggaren Eva Gedin från Norstedts förlag och Karolina Ramqvist om författarens senaste bok Alltings början. Recensionen av romanen publiceras på magasinet i helgen.
13.15.
Lunch. Billiga baguetter mitt emot mässan. 33 spänn, dricka ingår!
14.00.
Rosenlarv förlags monter. Ett samtal om den nyutgivna antologin Queera läsningar; om queerteorins roll i litteraturen och om skevbegreppet, men också en diskussion kring språkbruk inom akademin. 100 kronor för antologin – som hittat.
15.00
Fika, dvs. öl. När mässhallarna fylls med folk kan man inte annat göra än att kapitulera. Nödvändigt för kropp och själ. Mest onykter var dock någon annan.
15.15.
(Töcken)
16.00
ABF-montern: samtal om solidaritet med Liv Strömquist, Sara Granér och Mats Jonsson.
Väder: Än så länge uppehåll.
Bäst: Kvaliteten och mångfalden på seminarierna.
Sämst: Flaskhalsen utanför seminarierummen, begränsad framkomlighet.
Ikväll är det Gläntas fest. Får se om vi går.
Hälsar Johanna & Robin




Gott folk!
Äntligen! Efter en tid i radioskugga är Dicore tillbaka. Höstluften har börjat lägga sig över våra trakter och vi har plötsligt en massa nytt att berätta – bland annat om ett labb där vår kreativitet spinner loss, en applikation som befinner sig i ett spännande utvecklingsskede, en podcast till vårt magasin och som vanligt en rad andra saker.
Idag börjar vi dock med att presentera vår nya hemsida. Hoppas ni kommer trivas här. http://www.dicore.se


Imorgon går Stockholms kulturfestival av stapeln, för sjunde året i rad. Mellan 14 – 19 augusti finns möjlighet för den intresserade att ta del av såväl gatuteater och konserter, som författarsamtal och klubbar. I linje med andra kulturevenemang väljer festivalen att även de uppmärksamma ”Strindbergsåret” genom ett Stindbergtema. Stockholms kulturfestival är kostnadsfri och därmed, förhoppningsvis, tillgänglig för många – oavsett plånboksstorlek!
Läs mer, och se festivalprogrammet här.



I år fick Dicore uppdraget att designa KRAVs merchandise. Slutresultatet blev ett ”KRAV-träd” i ekologisk oblekt bomull. Tygpåsen är GOTS-certifierad av Soil Association, tillverkad av Earth positive.
De fem första som hör av sig till info@dicore får varsin KRAV-väska by Dicore!
På Dicore magasin finns en artikel om tygpåsen. Texten finner ni här.


I Berlin finns en bred internationell befolkning. Bland stadens 3,4 miljoner människor är drygt 450 000 personer utan tyskt medborgarskap och deras olika etniska bakgrunder ger Berlin sin mångkulturella prägel. Detta vill man uppmärksamma med karneval i stadsdelen Kreuzberg – Karneval der Kulturen. Och Dicore var naturligtvis där.
Initiativet till karnevalen togs 1995 och kom att bli en av många effekter av de omvälvningar som följde på Berlin-murens fall 1989. Då de båda tyska staterna enades förändrades stadens sociala, politiska och ekonomiska klimat.
Under samma period lockades ett stort antal konstnärer från hela världen till Berlin och en ny kulturell underground-scen utvecklades, som alltsedan dess gjort staden till Europas kulturella centrum.
Detta uppmärksammades när nästan en miljon människor slöts upp och dansade, firade och mindes.
(Foto: Jan Bernhardtz)




Dicore är sjukt nöjda med den insats som vårt lag presterade i EM-finalen av Best Young European Team 2012.
Det blev en delad fjärdeplacering tillsammans med det andra svenska laget. Bör tilläggas att vi dock aldrig sett Abraham så besviken! Men fjärde bästa unga kreatörerna i Europa är inte fy skam!


Dicore fyller fem år och vi syns både på förstasidan och inuti UNT Ekonomi idag.
Uppsala Nya Tidning uppmärksammar vår tid som kulturbärare och initiativtagare till ett brett spektrum av projekt och evenemang.
Artikeln handlar i stora drag om: Att vi tidigt var överens om att Dicore inte skulle stanna vid ett studentprojekt, utan hela tiden ha som målsättning att utvecklas och expandera. UNT understryker att vi nyligen vann den svenska deltävlingen av BestYet och därmed gått vidare till EM-finalen i Oslo i maj. Vi betonar vikten av att vi som jobbar med Dicore har olika bakgrunder och intresseområden, vilket inneburit framgångar i att slå oss in på en marknad som präglas av likriktade branschfolk. Sedan får ni veta lite om hur framtiden ser ut för oss.
Köp tidningen eller läs artikeln på webben.


Dicore magasins medarbetare Johannes Soldal har tillsammans med två andra skribenter, Gabriel Larsson och Martin Janzon, listat världshistoriens 101 bästa album. Nu har de hunnit fram till plats nummer tre – The Smiths ”The Queen is Dead”. Läs hela listan och följ de två kvarvarande pallplatserna här.
Johannes Soldal har också varit med och skapat listorna ”Världshistoriens 101 bästa fransmän” och ”101 bästa judar”. Den senare publicerades på Dicore magasin för ungefär tre år sedan.
Vi hoppas också, naturligtvis, att fler listor kommer sammanställas i framtiden.


Det är ungefär en och en halv vecka kvar till Dicore och natt@saluhallen tar emot en av världens största DJ:s, Chuckie. Vi arbetar så klart med alla förberedelser och tidigare idag kunde vi ta emot affischerna. Här är ett smakprov, inom ett par dagar kommer de att finnas uppsatta över hela Uppsala.


Med hjälp av en jury har Unt City listat Uppsalas 30 hetaste profiler som ännu inte fyllt 30 år. Och på plats 20 hittar vi vår kära Kristoffer Soldal.
Motivering: ”När det kreativa kulturkollektivet Dicore arrangerar klubbar har Kristoffer alltid en ledande roll och han har bjudit Uppsala på många oförglömliga fester. Han är ett känt ansikte både i Uppsalas uteliv och på campus Engelska parken.”
Läs mer om listan här!


Idag, 27 mars, är det Världsteaterdagen. Jag tar därför tillfället i akt att tipsa om en föreställning på Teater Galeasen i Stockholm: ”Peggy Pickit ser Guds ansikte”. Pjäsen är skriven av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig, en ”Postbrechtian” med öga för det mänskliga lidandet.
En parmiddag spårar ur. De två läkarparen har inte träffat varandra på sex år – och mycket har hänt sedan dess. Karin och Martin har tillbringat de senaste åren i Afrika som biståndsarbetare, medan värdparet Lisa och Frank valt att stanna i sin medelklasstillvaro. Motsättningarna dem emellan blir allteftersom mer ansträngda – återseendet blir inte lika muntert som förväntat – och undan för undan förvandlas middagen till ett helvete. I ett stiliserat drama lyckas Schimmelpfennig formulera en stark civilisationskritik med hjälp av svart humor och en distanserad blick.
Det ska sägas, att när en pjäs lockar fram publikens reflektion – för var och en, enskilt och kollektivt – är det få konstuttryck som når människan så in i märgen som just teater. Det bevisar inte minst Galeasens repertoar.
”Peggy Pickit ser Guds ansikte” spelas fram till 7/5.
Världsteaterdagen har firats runt om i världen sedan 1960-talet. I år står Ungern i fokus. Bland annat uppmärksammas situationen i landet på Dramaten. Läs mer om evenemanget här.
(Foto: Markus Gårder/Teater Galeasen)


Dicore har tävlat mot ett trettiotal andra lag i Best Young European Team och vi kan stolt berätta att vi tog hem segern. Priset var en helsidesannons i Dagens Media och därtill en resa till EM-finalen i Oslo den 10-11 maj. Vi är överlyckliga!Vi hade fem timmar på oss. Under den tiden skulle vi skissa fram en dagspressannons utifrån kundens brief, som kom från Stadium.
Briefen fick vi ta del av precis innan tävlingen satte igång. De enda hjälpmedlen vi hade att tillgå var papper och penna. Ingen flashig teknik eller datorer kunde användas. Det var bara idéer och kreativitet som gällde.Juryns motivering: Med barnen som ingång, och med en stor tanke som stödjer Stadiums påbörjade arbete för att alla ska kunna ha ett aktivt liv, lyckas det här bidraget vinna våra hjärtan. Och våra gamla skridskor. Grattis Anna Dormer Volgsten och Abraham Abbi Asefaw med ”Stadium Bibliotek”!
Läs mer om tävlingen här!
Vi återkommer med mer information inom kort. Och vi ses i Oslo i början av maj!


Igår hade Babel säsongspremiär och författaren Per Hagman var gäst i studion. Mycket av intervjun utgick från myten om ”den undflyende popstjärneförfattaren”. Då är det lätt att minnas tillbaka den där varma majdagen när Hagman medverkade i Samtalet. Vi hittade ett youtube-klipp. Ljudkvaliteten är dessvärre ganska dålig.


Edinburgh, denna vackra stad i gråskalor. Ian Rankins deckarnäste och där J.K. Rowling skapade Harry Potter. Med lätt ryggsäck och pund i fickan åkte jag några dagar till Skottlands huvudstad för att se efter vad som stod till buds. Gick till Waterstones (Storbritanniens stora bokhandelskedja), besökte några muséer, bland annat Scottish National Portrait Gallery – som erbjöd en spännande exposé över dames och sir’s genom tiderna. Men framför allt läste jag James Joyce modernistiska mastodontverk ”Ulysees”, som precis kommit i nyöversättning. Om den återkommer jag vad det lider.


Dicores Hoa Ly har utvecklat den första forskningsstudien av kognitiv beteendeterapi i smartphones. Se Hoa berätta mer om sin app i TV4 Nyhetsmorgon.
